distansbråk
Var är mitt hemma? Var hör jag hemma? Var kan jag finna ro?
En förhoppning med min utlandsresa var att det skulle bli klarare för mig. Att jag skulle finna en mening med min tillvaro. Det gick ganska bra, tills idag.
Idag hade vi vårt första distansbråk. Det är svårt. Svårt att inte kunna prata. Svårt att inte kunna se varandra och kommunicera direkt. Tidskillnaden hjälper inte till.
Bråket handlade om vår största stötesten. Varsin sida hos oss två som är motsatt, som inte mixar, som inte klaffar. Det kanske förstärktes av en tuff vecka med sömnbrist och stress. Men skiljelinjen står kvar. Där är vi olika. Kanske kan vi närma oss varandra i det här, men det kommer nog att vara svårt att helt mötas.
“känslan är att det kan kännas tråkigt att leva ett liv tillsammans med dig om vi inte han mötas här”
“att inte vilja ha kontakt med sin fantasi är supersorgligt”
Det gör ont. Men det är inte bara jag som är olika, det är hon också. Vi är olika. Är vi för olika?
Vi har märkt detta förut. Vi har bråkat har det handlat om detta.
Hon har bett om ursäkt. Hennes ord träffade tugnt. Hon ser såklart mina svaga punkter, elakt att använda dem bara. Ont gjorde det.
Jag behöver påminna mig om att hon älskar mig. Hon gör det. Jag vet det. Men ibland är det svårt att komma ihåg det.
Hon vet att hon var elak. Hon har bett om ursäkt.
Jag tar åt mig så otroligt mycket. Hennes ord betyder så mycket för mig. Hennes åsikter är väldigt viktiga för mig. Kanske för viktiga. På flera sätt är de min främsta måttstock, det är lite vridet. Såklart att hon är viktig, men jag måste hitta en grundtrygghet i mig själv. Så att jag kan avfärda ord sagda i vredesmod. Så att jag kan välja att inte ta åt mig av elakheter.
Svår balansgång. Men jag kämpar på. Jag vill hitta min balans.
Balans.
Ett viktigt ord för mig. Något väsentligt.
Något jag vill hitta. Balans. Harmoni.
