3-veckorsgränsen
så bisarrt.
jag skulle ju inte gå på konsert igår. Hon hade inte bjudit in mig. Ganska tydligt ändå. Det fanns en anledning. Det skulle kunna bli konstigt. Det blev det.
I sista minuten kom så ett sms. Jag har spelning, kom.. Då tänkte naive jag att anledningen hade försvunnit. Det hade han inte, han var också där. Det knöt sig lite i magen..
Men jag vet att uppföra mig. Jag kan vara trevlig när det behövs.. Och jag lyckades ganska bra.
Men det kanske blev lite konstigt när jag bjöd hem Ed till mig på whiskey och de två också hängde på.. Här satt vi, i mitt vardagsrum. Jag bjöd på whiskey och alla visste utom han vad som hänt (antar jag).
Vi hade lite kontakt sen på natten när alla gått, jag har sparat konversationen. Några lite märkliga formuleringar, men klart är att det finns något..
”jag är ju fortfarande tillsammans med min förra”
Men nu vet hon iaf att jag är singel.. Vad hon inte vet är att jag ska till USA. Det var inte läge att säga det över skype-chatten. Det får bli imorgon.
Åh, jag hatar när man måste definera vad som håller på att hända. Kan det inte bara få hända? Nä, för jag ska visst alltid intressera mig för upptagna tjejer.. Då blir det så här.
Det är ju inget dåligt mönster nu heller. Efter en separation tar det ca 3 veckor för mig, sen är jag fast igen. Jag tänker att jag ändå borde vara själv ett tag. Jag har ju inte riktigt varit det.. Inte sen jag var 19..
Kanske blir det därför bra att åka till USA 6 månader, så får man se vad som händer när jag kommer hem igen.
Jag borde iallafall bryta det här treveckors-mönstret.. Det känns inte sunt.
Är jag så dålig på att vara ensam, eller spelar livet mig ett spratt?
