framtidstro
Det var den där julen, den som vi inte firade ihop. Den som jag bröt ihop när jag skulle bestämma.
Efter helgen kom hon och hälsade på. Vi låg där i min säng och hon frågade vad jag tänkte om framtiden. Jag minns inte exakt hur orden föll här, det är konstigt för jag brukar göra det.. Jag sa att jag hade trott på oss men att hösten hade tärt på mina förhoppningar. Att hösten hade gjort att jag förlorat tron. Nu när det var så overkligt skyddade jag mig genom att inte se framåt.
Hon berättade långt senare att det hade gjort ont att höra det. Och jag skämdes för att jag hade gjort illa henne.. Men det var ju tvärt om. Det gjorde ont att känna så om någon som jag planerat en framtid tillsammans med.
Jag såg det som att jag inte klarade prövningen att leva på distans ett år. Men det hade inte behövt vara en prövning. Det hade inte behövt bli så svårt. Men hon åkte trots att jag inte kunde åka. Så att det blev en prövning, det var onödigt. Och det blev slutet..
Men det tog lång tid innan det faktiskt tog slut. Innan jag tillslut tog mina känslor på allvar. Då, vid det definitiva slutet frågade hon om det var för att hon hade åkt. Jag svarade att det nog redan varit för sent innan dess. Till och med då “skyddade” jag henne från min sanning. En sanning som jag inte sett i vitögat förrän nu.
När hon var borta försökte jag vara stark. Som om att det här var väl inget. Vi var ju så etablerade. Men jag hatade det.
Hatade att vara den vars tjej hade flyttat utomlands. Hatade att behöva låtsas att det inte var jobbigt. Hatade att vara själv.
Jag ser på In Treatment nu. Där pratas det mycket om att tillåta sig själv att vara arg. Jag har aldrig tillåtit mig själv att vara det. Men nu har jag insett att det var inte mitt fel att det blev som det blev. Och jag är fortfarande arg för det. Eller, det är först nu jag vågar vara arg för det.
Att våga vara arg.
Hur kan det vara svårt?
