Kvantifiering

Det var hösten 2008, kanske november. Jag satt på föreläsning.

Tidigare på morgonen hade men labbkompis i den andra kursen mailat om att han hade gjort en hel del jobb på vår uppgift. Jag tyckte att han hade gjort för mycket utan mig och sa det i ett mail. Jag ifrågasatte hans motiv till att göra uppgiften utan mig.

Det här var en av mina bästa vänner på den tiden. Vi kände varandra utan och innan, därför kunde jag vara uppriktig. Jag skrev att jag inte mådde helt bra och undrade om det var av omsorg om mig som han färdigställt en uppgift. För att lätta på trycket för mig…

När hans svarsmail kom bröt jag ihop. För första gången. Där och då blev trycket för stort. Eller, det var för andra gången minns jag nu. Det spelar ingen roll.

Jag bröt ihop, tårarna rann och jag flydde föreläsningssalen. Flydde från en klass där jag inte var hemma, där jag inte kände någon. Skickade ett desperat sms till min vän om att jag behövde stöd. “Är du hemma?”

Tårarna ville inte sluta rinna. Jag blev mottagen av hans sambo i köket och fick en välbehövlig kram.

Med te i soffan kunde jag samla mig efter en stund. Min vän undrade vad som var fel. Jag svarade att jag visste inte. Jag fattade ingenting. Visste ingenting.

Vågade inte se, erkänna vad som var jobbigt. Stängde det ute. Jag var ju stark. Det här skulle jag klara, lätt. Jag är ju stark.

Resten av den dagen minns jag inte. Men jag minns att något hände då. Där började jag inse vart jag var på väg.

Utforska inlägg i samma kategori: Uncategorized