distansbråk

Var är mitt hemma? Var hör jag hemma? Var kan jag finna ro?

En förhoppning med min utlandsresa var att det skulle bli klarare för mig. Att jag skulle finna en mening med min tillvaro. Det gick ganska bra, tills idag.

Idag hade vi vårt första distansbråk. Det är svårt. Svårt att inte kunna prata. Svårt att inte kunna se varandra och kommunicera direkt. Tidskillnaden hjälper inte till.

Bråket handlade om vår största stötesten. Varsin sida hos oss två som är motsatt, som inte mixar, som inte klaffar. Det kanske förstärktes av en tuff vecka med sömnbrist och stress. Men skiljelinjen står kvar. Där är vi olika. Kanske kan vi närma oss varandra i det här, men det kommer nog att vara svårt att helt mötas.

“känslan är att det kan kännas tråkigt att leva ett liv tillsammans med dig om vi inte han mötas här”
“att inte vilja ha kontakt med sin fantasi är supersorgligt”

Det gör ont. Men det är inte bara jag som är olika, det är hon också. Vi är olika. Är vi för olika?

Vi har märkt detta förut. Vi har bråkat har det handlat om detta.

Hon har bett om ursäkt. Hennes ord träffade tugnt. Hon ser såklart mina svaga punkter, elakt att använda dem bara. Ont gjorde det.

Jag behöver påminna mig om att hon älskar mig. Hon gör det. Jag vet det. Men ibland är det svårt att komma ihåg det.

Hon vet att hon var elak. Hon har bett om ursäkt.
Jag tar åt mig så otroligt mycket. Hennes ord betyder så mycket för mig. Hennes åsikter är väldigt viktiga för mig. Kanske för viktiga. På flera sätt är de min främsta måttstock, det är lite vridet. Såklart att hon är viktig, men jag måste hitta en grundtrygghet i mig själv. Så att jag kan avfärda ord sagda i vredesmod. Så att jag kan välja att inte ta åt mig av elakheter.

Svår balansgång. Men jag kämpar på. Jag vill hitta min balans.

Balans.
Ett viktigt ord för mig. Något väsentligt.
Något jag vill hitta. Balans. Harmoni.

check!

Jag vet inte längre vad kärlek betyder. Jag vet inte hur förälskelse känns. Det har försvunnit och har inte hittat tillbaka till mig på ett tag.

Det är tydligt för mig nu. Att jag nog inte var kär i vare sig A eller E. Jag behövde bara hjälp att få mina drömmar att leva vidare. Drömmar skapade tillsammans med M, drömmar raserade av M.

Jag är en spillra av mitt forna jag. Jag har inte insett att mina drömmar är krossade. Men jag börjar förstå det nu. De drömmarna kommer aldrig att slå in, inte så, inte på det sättet. Jag måste förstå det. Jag måste börja om. Hitta mig själv igen. Efter hösten då hon flyttat kommer inget någonsin att vara sig likt igen.

Så vem är jag idag? Jag vet inte riktigt det. Jag vet inte vem jag är när jag inte har någon mer att ta hänsyn till. Jag vet inte vad av allt jag gör som jag gillar och vad som jag gör av vana och hävd.

Ibland känns mitt liv som en lång checklista av saker jag ska ha gjort.
Kysst snygg tjej på soffa i hotellobby. Check.

Men vad vill jag göra? Vilken är min passion? För vad brinner jag?

Hur blir man lycklig?

svartsjuk på ingenting

Så sitter jag här. Igår var en bra dag. Idag är en sämre dag.

I förrgår pratade vi på telefon. Igår träffades vi, spelade lite, åt lunch. Betedde oss som ganska vanliga människor. Det var skönt på något vis. I telefon sa hon att vi kanske kunde se på det här som två personer som håller på att lära känna varandra och råkade ge efter för attraktionens impuls. Jag tycker på något vis att det låter bra. Jag vill inte förlora en vän till.

Jag har insett de senaste dagarna att det inte är förälskelse från min sida. Jag har bara återigen tagit mina brustna drömmar och lagt dem på någon ny. Och hoppats att det ska fungera den här gången. Det är inte kärlek. Det är något slags praktiskt arrangemang. Men ändå har jag blivit som besatt av henne.

Varje gång jag får ett sms hoppas jag att det är hon. Jag kollar telefonen hundra gånger om dagen i väntan på en kontakt. Och när jag i morse läste ett inlägg på facebook knöt det sig i magen. Det var inte hon som skrivit, det var han. Han skrev att han varit uppe till kl 0600 inatt och genast la jag ihop ett och ett.

Det är inte ens säkert att det var det han skrev. Och det är långt ifrån säkert att det var av samma anledning som jag var uppe sent i tisdags. Men i mitt förvirrade huvud tror jag det. Och det äter mig. Svartsjuk. Trots att jag hann först…

Jag vill bara ringa och fråga henne om det är så. Men hur skulle det se ut. Vi har inte lovat varandra någonting. Hon är fri att göra vad hon vill. Med vem hon vill. Det är inte min sak. Ändå undrar jag vad hon gör nu. Hur hon har det och hur hon mår.

Vilka var mina motiv till att sitta kvar i busskuren? Till att träffa henne i tisdags, till att göra henne sällskap på den där soffan i lobbyn?
Att få känna mig uppskattad och åtrådd. Jag har aldrig blivit uppraggad förut. Var det mitt självförtroende som behövde en boost? Jag behövde ju också någon att applicera mina krossade drömmar på, hon passade perfekt. Hon ville ju dessutom ha mig.

Kanske blev det en tävling också. Jag ville nog veta om jag kunde få henne, om så bara för en stund. Vi använde varandra.

Hon var tydlig med att hon inte är kär i mig. Även om jag där och då hade svårt att tro henne. Hon trodde också att jag inte var kär i henne. Kanske har hon rätt, eller så tror jag bara på allt hon säger. Hon sa att jag är lätt att påverka.. Är jag det? Kanske för rätt person, den person som jag anförtrott mina drömmar.

Var är hon? Vad gör hon? Varför hör hon inte av sig?
Hur blev hon så viktig för mig?

Igår var en bra dag. Idag är en sämre dag.

sen kväll

Jag har ett problem. Så fort jag träffat en tjej som fångat mitt intresse tar jag alla de förhoppningar och förväntningar jag byggt upp under många år och lägger in dem i mitt intresse. Det blir helt orimligt och orättvist, kraven eskalerar och hon och jag försvinner under ett berg av förutbestämdhet.

Det är också ett mönster nu. Det händer gång på gång. Jag vill inte ha det så mer.

Jag vill låta en relation få byggas från grunden utan alla de här förväntningarna på framtiden. Jag vill låta oss två forma våra egna förväntningar. Jag vill inte applicera min mall på allt och alla. Min mall kväver mig och oss.

Gårdagskvällen blev oväntad. Snabb öl med en vän, skulle det bli. Det höll det på att bli, om inte hon också hade hört av sig. Varför hörde hon av sig? Vad var hennes avsikt? Hade hon en plan för vad som skulle ske?

Plötsligt hittade jag mig själv hånglades på en soffa i en hotellobby. Kunde inte stå emot. Ville inte stå emot. Ville ha henne. Men av vilken anledning vet jag inte.. Och av vilken anledning hon ville ha mig vet jag inte heller. Hon pratade om flykt, om attraktion. Hon tände mig. Jag tände henne.

Hon sa att hon vill ha någon annan men när jag frågade vad hon då gör här med mig fick jag inget svar. Logiskt sett försämrar hon sina chanser med honom genom att vara med mig. Men hon kanske ändå inte tror att hon har någon chans där. Man är dock sällan rationell.

Och jag ska åka till USA. Snart.
“Tänk om inte USA”, var det hennes eller mina ord? Jag vet inte. Det var iallafall hon som sa dem…

Ska vi låtsas som ingenting nu? Kommer allt bara vara som förr nu? Hur kommer stämningen bli när vi ses alla tre? Alla vet ju. Han vet bara inte att jag vet..

Jag kunde tagit med henne hem. Imorse ångrade jag att jag inte gjort det. Hon tänder mig.

Men jag är avstängd fortfarande. Det märkte jag igår. Hur blev det så? Har jag fortfarande ömmande sår? Det är tre år sedan nu! Men jag har ju inte direkt bearbetat saker och ting.

Jag behöver verkligen vara själv ett tag. Av så många anledningar. Jag är inte längre bra på att vara själv. Jag behöver finna ro i min identitet. Bli trygg igen. Det kan jag bara bli om jag är själv.

Tiden för oss var inte nu. Jag ska jobba på att göra mig av med de orimliga förväntningarna. Jag ska jobba på att hitta mitt känsloliv igen. Först då kan en relation bli värt något på riktigt. Allt annat blir bara anpassningar efter en mall.

Det kanske aldrig blir tid för oss.

3-veckorsgränsen

så bisarrt.

jag skulle ju inte gå på konsert igår. Hon hade inte bjudit in mig. Ganska tydligt ändå. Det fanns en anledning. Det skulle kunna bli konstigt. Det blev det.

I sista minuten kom så ett sms. Jag har spelning, kom.. Då tänkte naive jag att anledningen hade försvunnit. Det hade han inte, han var också där. Det knöt sig lite i magen..

Men jag vet att uppföra mig. Jag kan vara trevlig när det behövs.. Och jag lyckades ganska bra.

Men det kanske blev lite konstigt när jag bjöd hem Ed till mig på whiskey och de två också hängde på.. Här satt vi, i mitt vardagsrum. Jag bjöd på whiskey och alla visste utom han vad som hänt (antar jag).

Vi hade lite kontakt sen på natten när alla gått, jag har sparat konversationen. Några lite märkliga formuleringar, men klart är att det finns något..

“jag är ju fortfarande tillsammans med min förra”

Men nu vet hon iaf att jag är singel.. Vad hon inte vet är att jag ska till USA. Det var inte läge att säga det över skype-chatten. Det får bli imorgon.

Åh, jag hatar när man måste definera vad som håller på att hända. Kan det inte bara få hända? Nä, för jag ska visst alltid intressera mig för upptagna tjejer.. Då blir det så här.

Det är ju inget dåligt mönster nu heller. Efter en separation tar det ca 3 veckor för mig, sen är jag fast igen. Jag tänker att jag ändå borde vara själv ett tag. Jag har ju inte riktigt varit det.. Inte sen jag var 19..

Kanske blir det därför bra att åka till USA 6 månader, så får man se vad som händer när jag kommer hem igen.

Jag borde iallafall bryta det här treveckors-mönstret.. Det känns inte sunt.
Är jag så dålig på att vara ensam, eller spelar livet mig ett spratt?

jag drar, jag drar inte…

Idag har jag pendlat mellan att vara 100% säker på att jag ska dra till USA i höst, och att hela grejen känns så overklig att det aldrig kommer att hända.

Jag pratade med examinatorn idag och fick en del svar. Efter det tänkte jag att jag kör! Drar. Snart.

Sen kommer tvivlen. Det känns overkligt. Konstigt. Kan man bara åka iväg så där? Utan vidare? Ska jag faktiskt snart bli färdig ingenjör?

15 Juli till 20 dec? kanske bli det så…
Hjulen snurrar. Var är point of no return? Har jag redan passerat den?

Dra till staterna. Hitta mig själv. Mitt livs äventyr.. heh, klychor.
Tänk om det är sant…
Tänk om.
sant

framtidstro

Det var den där julen, den som vi inte firade ihop. Den som jag bröt ihop när jag skulle bestämma.

Efter helgen kom hon och hälsade på. Vi låg där i min säng och hon frågade vad jag tänkte om framtiden. Jag minns inte exakt hur orden föll här, det är konstigt för jag brukar göra det.. Jag sa att jag hade trott på oss men att hösten hade tärt på mina förhoppningar. Att hösten hade gjort att jag förlorat tron. Nu när det var så overkligt skyddade jag mig genom att inte se framåt.

Hon berättade långt senare att det hade gjort ont att höra det. Och jag skämdes för att jag hade gjort illa henne.. Men det var ju tvärt om. Det gjorde ont att känna så om någon som jag planerat en framtid tillsammans med.

Jag såg det som att jag inte klarade prövningen att leva på distans ett år. Men det hade inte behövt vara en prövning. Det hade inte behövt bli så svårt. Men hon åkte trots att jag inte kunde åka. Så att det blev en prövning, det var onödigt. Och det blev slutet..

Men det tog lång tid innan det faktiskt tog slut. Innan jag tillslut tog mina känslor på allvar. Då, vid det definitiva slutet frågade hon om det var för att hon hade åkt. Jag svarade att det nog redan varit för sent innan dess. Till och med då “skyddade” jag henne från min sanning. En sanning som jag inte sett i vitögat förrän nu.

När hon var borta försökte jag vara stark. Som om att det här var väl inget. Vi var ju så etablerade. Men jag hatade det.

Hatade att vara den vars tjej hade flyttat utomlands. Hatade att behöva låtsas att det inte var jobbigt. Hatade att vara själv.

Jag ser på In Treatment nu. Där pratas det mycket om att tillåta sig själv att vara arg. Jag har aldrig tillåtit mig själv att vara det. Men nu har jag insett att det var inte mitt fel att det blev som det blev. Och jag är fortfarande arg för det. Eller, det är först nu jag vågar vara arg för det.

Att våga vara arg.
Hur kan det vara svårt?

Boulder, Colorado

Ta chansen när den kommer.

För två dagar sedan fick jag ett förslag. Ett omvälvande förslag som innebär förändring. Inte bara för min tillvaro men för mig som person. Jag är inte så superspontan så att sticka från landet med tre månaders varsel skulle vara ganska far out för mig. Att vara borta i 6 månader skulle vara ganska far out för mig.

Men jag kan inte förneka att timingen är perfekt. Att platsen är perfekt. Att allt bara klaffar. Perfekt.

Sällan har något så skrämmande varit så rätt. Samtidigt.

Jaja, det har bara gått två dagar. Hjulen har börjat snurra men det är lång väg kvar än så länge.

Alla jag pratat med har sagt: åk! bara åk!
Alla utom hon.. Den coola.
Men med lite vilja så är det egentligen perfekt timing där också. Det behöver gå tid, och 6 månader är tid.

Åk! Satsa lite.
En sån här chans får man inte ofta.

Jag måste nog försöka. Även fast det skrämmer skiten ur mig. Så måste jag nog försöka..

Delning

Telefonsamtal från Danmark. Som från ingenstans undrade hon när jag skulle flytta..

Nu blandar jag ihop saker, men det var ett jobbigt telefonsamtal. Kanske var det samma samtal som när jag bröt ihop första gången den hösten. Den ödesdigra hösten 2008. Plötsligt kom frågan om julfirande, det var säkert bara oktober. Jag hade ingen aning. Ville inte.

Tårarna rann när jag gick längs tvärgatan. Jag har en så klar minnesbild av var jag var när jag direkt efteråt pratade med mamma. Tvärgatan, ingången till matte, vid bron. Det var första gången jag ringde till mamma, för att jag inte visste vem jag annars skulle ringa till. Med gråt i rösten.

Hon är klok min mor. Fick mig att ta ett beslut, att fira jul hemma. Själv. Bra.

Första sammanbrottet. En liten sak som blev stor.

Om julplaner var en liten sak var nästa ett desto större svek. Flytten. Vi hade bestämt att jag skulle bo kvar, att det fortfarande skulle vara vårt hem. Sen, plötsligt, gällde inte det längre. Plötsligt skulle jag flytta från vårt hem.

Det tog mig hårt. Jag hittade en ny bostad, som jag hatade hela första året. Men framförallt under hösten. Jag hyrde ut vårt gemensamma hem under uppsägningstiden. Flyttade ut själv, utan henne. Flyttade alla våra saker till min nya lägenhet. Det blev fullt. Sålde saker för att få plats. Sålde våra saker.

Tillslut skulle jag visa lägenheten för nya hyresgäster. Då blev jag så full som jag aldrig varit (och aldrig blivit) kvällen innan. Men jag visade ändå lägenheten, svårt bakfull. Svårt bakfull. De tackade ja och jag flyttade tillslut ut våra sista saker. Bodelningen var ett faktum.

Där tog det slut. Vårt gemensamma liv.
När jag själv flyttade ut ur vårt hem.

Kvantifiering

Det var hösten 2008, kanske november. Jag satt på föreläsning.

Tidigare på morgonen hade men labbkompis i den andra kursen mailat om att han hade gjort en hel del jobb på vår uppgift. Jag tyckte att han hade gjort för mycket utan mig och sa det i ett mail. Jag ifrågasatte hans motiv till att göra uppgiften utan mig.

Det här var en av mina bästa vänner på den tiden. Vi kände varandra utan och innan, därför kunde jag vara uppriktig. Jag skrev att jag inte mådde helt bra och undrade om det var av omsorg om mig som han färdigställt en uppgift. För att lätta på trycket för mig…

När hans svarsmail kom bröt jag ihop. För första gången. Där och då blev trycket för stort. Eller, det var för andra gången minns jag nu. Det spelar ingen roll.

Jag bröt ihop, tårarna rann och jag flydde föreläsningssalen. Flydde från en klass där jag inte var hemma, där jag inte kände någon. Skickade ett desperat sms till min vän om att jag behövde stöd. “Är du hemma?”

Tårarna ville inte sluta rinna. Jag blev mottagen av hans sambo i köket och fick en välbehövlig kram.

Med te i soffan kunde jag samla mig efter en stund. Min vän undrade vad som var fel. Jag svarade att jag visste inte. Jag fattade ingenting. Visste ingenting.

Vågade inte se, erkänna vad som var jobbigt. Stängde det ute. Jag var ju stark. Det här skulle jag klara, lätt. Jag är ju stark.

Resten av den dagen minns jag inte. Men jag minns att något hände då. Där började jag inse vart jag var på väg.